Svensk biopremiär planerad i höst
Efter den uppmärksammade och egensinniga filmen Weapons hyllades regissören Zach Cregger som en nyskapande kraft inom skräck och spelfilm. Förväntningarna blev därför höga när Cregger knöts till en storfilm baserad på Resident Evil, en av de mest inflytelserika skräckspelsserierna genom tiderna. Många såg honom som möjlig räddare av en filmfranchise som tidigare fått hård kritik för sina filmatiseringar.
I stället blir Resident Evil nu föremål för omfattande kritik. Filmen beskrivs av flera håll som en misslyckad och tafatt tolkning som i många avseenden liknar ett utdraget internetskämt snarare än en seriös genrefilm. Cregger har förklarat att han valt att inte adaptera någon befintlig spelberättelse utan i stället skapa nya karaktärer som rör sig i igenkännbara miljöer från spelen. Denna kreativa frihet bedöms av kritikerna ha potential, eftersom spelserien rymmer fler än tillräckligt med ikoniska platser och monster för att särskilja produkten från andra zombiefilmer.
Men i praktiken uppges han ha valt en ton som domineras av galghumor och pubertal skämtlystnad, vilket påtagligt skymmer filmens skräckelement. Flera recensenter menar att balansen mellan skräck och komik fallerar. Där Creggers tidigare film hade korta, kontrollerade partier av svart komik upplevs Resident Evil som övermättad av slentrianartad och repetitiv humor. De rena skräckmomenten har enligt kritiken viss initial kraft men tappar snabbt i effekt och blir förutsägbara.
Inslag som tyder på referenser till spelserien uppfattas inte som kärleksfulla hyllningar utan snarare som pliktskyldiga blinkningar och produktplaceringar. Ett av de mest ifrågasatta beslutet i produktionen är att regissören återigen anlitat skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons har Abrams givits huvudrollen i Resident Evil, en roll som är central eftersom publiken enligt kritikerna tillbringat större delen av filmens speltid med just hans karaktär.
En sådan roll kräver enligt granskningen en skådespelare som kan skapa empati, karisma och trovärdighet — egenskaper som Abrams här anklagas för att sakna. Hans tolkning beskrivs som osympatisk och ointressant, vilket försvårar för både komik, skräck och action att få önskad genomslagskraft. Filmens längd — knappt en och en halv timme — tolkas av kritikerna som ett tecken på bristande allvar i projektet.
Trots relativt kort speltid anser man att filmen känns långdragen, oengagerad och ryckig i sitt tempo. I stället för att leverera ett intensivt, obrutet gripande tempo som i vissa andra samtida genrefilmer upplevs berättelsen som stapplande och bränslefattig. Den visuella framtoningen kritiseras också: där Weapons tidigare hyllades för ett stramt, kompromisslöst visuellt uttryck liknande vissa framstående regissörers estetik, sägs Resident Evil nu ha en platt och anonym bildstil som mer liknar tv-produktioner än storfilmsdukens möjligheter.
Sammanfattningsvis pekar kritiken på att filmen framstår som oseriös, tafatt och genomgående poänglös, med ett klimax som trots allt upplevs som enda tillfredsställande underhållningsögonblick. För fans av spelserien och för de som hoppats på en kvalitativ nystart för filmfranchisen framstår Zach Creggers tolkning av Resident Evil enligt de första omdömena som ett stort antiklimax.
