Utopia Jazz på Karl Johansgatan i Majorna — konsert med Emil Ernebro och Filip Jers
I en fullsatt konsertlokal på Utopia Jazz i Majorna gav gitarristen Emil Ernebro och munspelaren Filip Jers en mångfacetterad och tekniskt fulländad föreställning som bekräftade deras status som två av landets mest skickliga musiker. Jag har haft förmånen att höra duon live flera gånger, men detta var bara andra gången de spelade som duo för min del. Redan tidigare hade jag hört dem på olika scener i samma stadsdel i samband med deras skivsläpp.
Båda musikerna är formellt välutbildade och belönade med flera prestigefyllda stipendier och priser. Jers har bland annat tilldelats stipendier som vittnar om hans bredd och erkännande inom svensk musiktradition, och Ernebro fick stöd och gästspel från etablerade namn på sin solodebut. De har båda ett långt och aktivt turnéliv bakom sig, där de bland annat uppträtt på jazzfestivaler och spelat regelbundet på välkända festivaler under många år, om än inte alltid tillsammans.
Kvällen inleddes efter en dag där musikerna vaknat långt bort i en annan stad och under dagen musikunderhållit elever i låg- och mellanstadiet, för att sedan åter uppträda i Göteborg där de nyligen ingick i affischen för en klassisk jazzfestival. Ljudet i lokalen var välbalanserat, möjligen kryddat med en något fylligare reverb som framhävde både gitarrens resonans och munspelets ögonblickliga glans.
Första halvlek varade ungefär tre kvartar och dominerades av ett intimt samspel där Jers ofta agerade scenens storiesättare mellan låtarna. Repertoaren visade prov på stor genrebredd och musikalisk nyfikenhet. Duon inledde med en vackert vemodig tolkning av en traditionell skandinavisk visa, följt av bluesigt stompiga inslag där de växlande dur- och mollharmonierna skapade kraftfulla uttryck.
Deras samspel var ofta briljant; båda musikerna har utvecklat en förmåga att både kompa och fylla ut basgångar på ett sätt som får de två instrumenten att låta som ett fullständigt band. Ibland låg fokus på ren uppvisning — ekvilibristiska partier där teknik och timing möttes i sömlöst samarbete. Ett återkommande drag i deras framträdanden är medley och lekfulla referenser till kända melodier från vitt skilda epoker.
I kvällens konsert smögs alltifrån jazzklassiker till populärmusik in i arrangemangen: fragment ur Bossa Nova, traditionella hymner och till och med ett citat av en välkänd poplåt dök upp i passager. I ett storslaget medley vävdes ”When The Saints Go Marchin’ In” samman med ”Auld Lang Syne” och en kort blinkning till ett välbekant tema ur västerländsk klassisk repertoar, innan tempot ökade till ett hänförande crescendo.
De gjorde även arrangemang för barnpublik, med munspel och gitarr som tolkade melodier ur barnvisor och välkända TV- och filmteman på ett lekfullt och energiskt sätt. Första set avslutades med en instrumental tolkning av en dramatisk visa där svängmomenten pressades till bristningsgränsen, för att sedan övergå i en överraskande yster tango — ett bra exempel på hur duon både kunde värna melodisk finstämning och samtidigt ge plats åt rytmisk lekfullhet.
Under kvällen framgick tydligt att Beatles-repertoaren ligger dem varmt om hjärtat; publiken belönades med eleganta versioner av flera klassiska låtar, framförda med sådan skönhet och innerlighet att applåder ofta följde spontant. Jers gav även små, pedagogiska anekdoter om munspel — olika typer, skalor och tonarter — vilket kompletterade aftonens musikaliska helhet.
Hans spel inkluderade både kromatiskt munspel och diatoniska instrument, och han visade en virtuos teknik som stundtals gränsade till cirkuskonst när han frammanade rika toner även utan att greppa instrumentet med händerna. Ernebro svarade med känsliga och raffinerade gitarrtolkningar, bland annat en stark version av en välkänd ballad där lagren av toner byggdes upp med varsam precision.
Andra delen av konserten gav mer utrymme åt individuella inslag: vals, hambo och trallpolska framfördes i arrangerade former som både visade traditionell spelmansmusik och deras egen tolkande förmåga. Tekniken hos båda musikerna gjorde att termer som ”världsklass” inte kändes överdrivna. Deras känsla för låtordning gjorde att kvällen följde en genomtänkt dramaturgi — växlingarna mellan intensiva, tekniska partier och luftiga, melodiska sekvenser gav publiken tid att andas och ta in varje nyans.
Inspiration hämtad från internationella storheter var också tydlig; Jers nämnde möten med och beundran för en av munspelets mest berömda företrädare, vilket framgick i hans tonfärg och fraseringar. Mot slutet av konserten förvandlades en gammal engelskt vaggvisa till en småländsk bolero i 6/8-takt, ett oväntat men mycket lyckat grepp som svepte publiken med sig.
Efter krav på extranummer bjöd de till slut på en innerlig tolkning av en signaturlåt associerad med en av varieténs stora stjärnor; stundens magi stannade kvar länge efter sista tonen. Sammanfattningsvis var detta ännu en oförglömlig kväll på den mysiga krogen-scenen: en konsert där teknisk briljans och djup musikalisk känsla förenades, där variation och överraskningar avlöste varandra, och där musiken i sig fick ta plats som konstform. Jag lämnar lokalen lycklig och tacksam över att ha hört en duo som bemästrar både estetik och hantverk i högsta klass.
